Ni som känner mig vet att jag allt för länge haft som mål att ta en storgös. För varje år där gösen uteblivit har jag istället för att, vad som vore mer logiskt att sänka ribban höjt den, tills i år då målet inte var ”bara” en 6+ fisk utan en ”riktig storgös”. Jag har sett många fina gösar landas i min båt av mina ”gäster”, men mina krokar har de, till mitt stora förtret, för det mesta ratat. Och varje gång har jag sagt att jag skall ta den där riktigt stora istället. Roa er ni med dessa fiskar medan jag väntar på Hugget! Åren har gått och mitt gösfiske har gått bättre och bättre, men den där riktiga gösen, hon som jag ligger vaken och drömmer om, hon som jag hoppas och tror ska hugga varje sommarkväll, höstdag eller vintermorgon som jag begett mig ut – henne har jag aldrig mött utanför mina fantasier.

Årets ismete har väl gått sisådär, det närmaste storgös jag kommit är Jonis och mitt pass i början på vintern, men den gången nappade alla lite större fiskar på Jonis mörtar, jag lät honom hållas utan minsta bitterhet. Det var precis som om jag visste vad som komma skulle.

Årets sista ismetepass var planerat, ett kortare eftermiddag/kvällspass men min käre svåger Backeper (även åt honom har jag guidat upp ett nytt gös pb förra sommaren, men det är en annan historia, i denna historia är det blott en parantes).

De senaste passen på sjön hade varit bra antalsmässing, med en hel del fisk upp till strax under 4kg, men denna eftermiddag då uppdraget var att skaffa lite matfisk till Backepers påskamåltid, var det riktigt dött. Han hade några fäll där de små gynnarna spottat innan han hunnit fram till spöet. Till sist landar han i alla fall en lite gös på strax över kilot. Själv har jag inte ett enda fäll…

Timmarna går och solen sänker sig så sakta ner, och denna fisketur hoppas och tror jag inte alls på den där storgösen, jag njuter av vårsolen och bekymrar mig inte alls över att det bara är Backepers mörtar gösen tycks vilja äta. I tankarna är det redan vår och öppet vatten.

Så när solen går ner börjar mörtarna bli lite oroliga det pinglar lite här och där, men inget fäll. Men plötsligt ser jag en av mina vippor sakta sänka sig ner mot vattnet och reser mig upp och smyger fram, tar spöt och krokar, känner att det är en bättre fisk men efter 10-15 sekunder släpper den. Peter ropar att ”den där var fin va?” ”Ja”, svarar jag, men tänker ”inte säkert att den var så stor 4kg kanske”. Släpper snabbt ner den sargade mörten och tänker att den kanske tar igen, hinner precis rigga linan på vippan när det hugger ytterligare en gång, linan går och jag krokar, stenhårt denna gång med tummen på spolen och nu sitter hon.

Tar henne ganska hårt, och det är först när vi ser gösen under hålet som vi inser att denna är riktigt stor, så jag kör ner hela armen i vattnet och får ett bra grepp i hjällocket, tänker att en krok i fingret kan det vara värt, men landningen går bra och väl på mattan inser vi att detta är en riktigt, riktigt stor fisk. Peter säger att den är större en 7,5kg, men jag vågar inte alls gissa, när jag ser Electro Samsonens siffror ticka upp över nio kg får jag nästan en chock. Vikten landar på 9,00 och ett mycket svårslaget pb är ett faktum. Efter några snabba bilder simmar hon snabbt iväg igen, hoppas vi möts i sommar.